Vilken dag! Och det är icke i positiv bemärkelse. Det började med ett blodprov, och bara där var dagen dömd att misslyckas. Jag fullkomligt hatar blodprov. Jag tycker morgonen fortlöpte helt ok, bara ett fåtal sura meningar från min sida. Väntrummet gick också bra, bara lite andningssvårigheter. Väl inne hos sköterskan brast det, då kom floderna rinnande nerför mina kinder. Snyft, snyft x 1000 typ. Men sköterskan var go och lugnande. Hon tyckte min bedövning på armarna var bra, så gör barnen med, och sen gick hon dessutom och hämtade en bäbisnål, haha, bäbisnål. Fjärilsnål tror jag jag har hört dom kalla den, men nej nu var det bäbisnålen
Med facit i hand gick det ju jättebra men vad hjälper det när paniken kommer innan? Jag VET att att det inte gör ont, jag VET att jag kommer att överleva, men denna satans panikångest bara kommer och gör det hela så enormt jobbigt. Senare under blodprovet visar det sig att sköterskan är sambons systers kompis mamma (sug på den ni), kul att hon fick träffa mig i ett så normalt tillstånd. Hon måste tycka att jag verkar väldigt stabil och trevlig. Jag kan iaf meddela att jag tycker hon var kanongo och gjorde min vistelse där så bra den kunde bli.
Dagen fortsatte i samma stil saker som strula och saker som gick snett, men jag gissar att det var humöret som spela in. För när jag nu sitter här och stressen lagt sig inser jag att det hänt väldans mycket positivt idag också
Bland annat har en redaktör hört av sig och ville ha en bild som ska publiceras i en tidning nu inför jul, en helsidesannons i en ungdomstidning verkar spikad och klar och vi har nått ett mål (som verkade mission impossible) som vi satt upp i början av hösten!
Summa summarum, en dag må kännas grå men tar man sig bara tid så kan man även finna mycket positivt i den. Så den tar vi lärdom av allihopa. Stanna upp och känn efter, det finns alltid saker att glädjas åt. Varför kom jag inte på detta tidigare idag? Ja just det, jag hade inte tid